Pollinering och vilda pollinatörer
Pollinering är en viktig ekosystemtjänst som bidrar till vår livsmedelsförsörjning och till fungerande ekosystem. Många pollinerande insekter och viktiga värdväxter hotas av förändringar i landskapet.
Därför behövs pollinering
Drygt 90 procent av världens vilda växtarter och 75 procent av odlad gröda får hjälp med sin frösättning av pollinatörer. Pollinering mellan olika växtindivider kan hjälpa till att upprätthålla den genetiska variation som behövs för att växtens avkomma lättare ska kunna anpassa sig till en föränderlig värld. Växterna är navet i många näringsvävar och ett artrikt växtsamhälle ger resurser i form av mat och skydd åt en mångfald av insekter, däggdjur, fåglar och andra djur.
Vad är pollinering?
Pollinering är en reglerande ekosystemtjänst som tillhandahåller en funktion som behövs för biologisk mångfald. Oavsett om pollineringen sker i Sverige eller utomlands så bidrar den till vår livsmedelsförsörjning genom ökad skörd av frukt, bär, frön, vissa grönsaker och många andra grödor. Pollinering bidrar även till berikande upplevelser i naturen, exempelvis naturstudier, biodling, hobbyodling och bärplockning.
Det saknas fortfarande mycket kunskap om pollinering och pollinatörer. Det finns därför ett behov av fortsatt forskning och sammanställning av kunskap som tydliggör hur naturen kan skötas för att ge stöd åt pollinering. Regional och nationell miljöövervakning är ett viktigt redskap för att följa långsiktiga förändringar i naturen.
Förutom att pollineringen påverkas av hur marken brukas och samhället byggs, så riskerar även klimatförändringar att förändra förutsättningarna. Som ett resultat av klimatförändring är det troligt att markegenskaper förändras och vegetationszoner förskjuts norrut, vilket i sin tur kan förväntas ge förändrade konkurrensförhållanden som följd. Klimatförändringar ger även en ökad risk för extremväder, vilket kan påverka pollineringen. En ökad kunskap om pollinering kan bidra till vår förståelse för hur klimatförändringar påverkar ekosystemen.
För att motverka den oroande trenden behöver samhället ge brett stöd för att många ska kunna hjälpa till att genomföra insatser. Ett angreppssätt är att identifiera och bevara miljöer som är särskilt viktiga för pollinatörer.
Pollinering berör nästan alla samhällssektorer och de flesta kan bli bättre på att prioritera pollinering på olika sätt. Alla som äger och brukar mark, såväl i trädgård som inom jord- och skogsbruk, kan anpassa markanvändningen för att hjälpa pollinatörer.
Det är viktigt att ta hänsyn till och främja förutsättningar för pollinering i planering och vid prövning av anläggning av bebyggelse, väg eller annan infrastruktur. Offentlig naturvård är ett viktigt instrument för att främja stödja en god pollinering i landskapet.
Ett värdefullt stöd för effektiva åtgärder för vilda pollinatörer är åtgärdsprogram för hotade arter.
Sverige har cirka 3 000 pollinerande insektsarter. Det handlar om bin och andra steklar, dag- och nattfjärilar, blomflugor, andra flugor och skalbaggar. En god pollinering är beroende av en mångfald av pollinatörer. Det finns pollinatörer i de flesta naturtyper och de olika arterna har ofta sina speciella krav på livsmiljöerna. Några miljöer som är särskilt viktiga för pollinatörer är näringsfattiga blomrika marker, vegetationsfri sandig mark, blommande träd och buskar, solexponerade gamla träd och död ved, odränerad fuktig mark och småvatten samt steniga kulturmiljöer.
Det finns många olika hot mot pollinering. Det kan handla om förändrad markanvändning med tätare skogar, färre blomrika miljöer, färre marker med öppen sand, mindre död ved, färre våtmarker samt användandet av växtskyddsmedel och insekticider.
En miljö som minskat särskilt mycket är blomrika ängs- och hagmarker. Traditionella brukningsmetoder har bytts ut mot mer rationella, vilket medfört en omvälvande förändring i landskapet. Stora arealer som var gräsmark på 1800-talet hävdas inte längre, eller brukas som skogsmark. Många tidigare blomrika ängar odlas som åker. Förutom att arealer med traditionell gräsmarksflora är små så har avstånden för pollinatörer ofta blivit för stora. Många växter är isolerade i landskapet.
Även en stor andel av de pollinerande insekterna är hotade. Bland vildbin, som är den allra viktigaste gruppen pollinatörer, finns en tredjedel av arterna med på den nationella rödlistan. Bland fjärilar och blomflugor är andelen något lägre, men för blomflugor är kunskapsläget bristfälligt.