Hästar och ridning
Du får rida i naturen enligt allemansrätten. Men hästens tyngd ökar risken för skada på skog, mark eller väg. Som ryttare behöver du därför visa extra stor hänsyn när du rider på annans mark.
Trycket på allemansrätten är stort när det gäller ridning. Ridsporten ökar snabbt. Fler och fler företag ordnar ridturer i naturen. Då finns risk att konflikter och markskador uppstår. Den som ansvarar för återkommande ridturer bör ha en kontinuerlig dialog med berörda markägare.
Läs mer
Om du planerar att rida regelbundet i ett visst område är det bra att fråga markägaren om lov. Extra viktigt är det när du arrangerar organiserad eller regelbunden ridning på annans mark.
Allemansrätten gäller för ryttare, men ridning ställer större krav på hänsyn från ryttarens sida än om en till exempel tar sig fram till fots i naturen. Detta beror på att ridning kan skada marken. Du får därför inte rida på områden där det är risk att skada marken.
Det finns en hel del du som ryttare kan göra för att minska risken för markskador och konflikter. I första hand måste du undvika planteringar och åkermark där det är förbjudet att rida (gräsmattor, plantskolor, planterad park och liknande).
Rid inte heller på stubbåkrar/ängar om du inte frågat markägaren först. Det som ser ut som en stubbåker kan vara insådd vall och den insådda grödan är ofta svår att se.
- inte rida i planterad skog
- undvika att rida på mjuka stigar och på stigar som vanligtvis används för vandring och motionslöpning. Rid inte heller i markerade eller uppåkta skidspår
- undvika att rida över ömtålig mark som exempelvis ängar och hagar, lavmarker och kärrmarker
- vara extra uppmärksam under vår och höst när det är blött och mjukt i markerna
- hästens hovar kan skada granarnas rötter. Då kan det bli rotröta i trädet så att virket förstörs
- inte rida över tomter, eftersom de som bor i naturnära hus ska kunna känna sig ostörda inom den så kallade hemfridszonen. Hur stort område som ska räknas som tomt beror på situationen. Det är risken att störa som bestämmer hur nära huset du kan rida.
Normalt är det tillåtet att rida på enskilda vägar. Men det är endast tillåtet att rida på en enskild väg så länge inte vägen tar skada. Risken för skador minskar om du rider i mitten på vägen. Rider du ofta längs samma vägsträcka bör du ha en dialog och eventuellt skriva ett avtal med den som äger vägen. Hästspillning är inte skadligt för naturen men i större mängder kan det bli ett problem för andra som går eller färdas längs vägen. På vintern fryser spillningen till hårda knölar/klumpar som kan bli ett problem för annan trafik. Ta därför för vana att alltid ta bort spillningen från vägen. Markägaren kan kräva skadestånd om vägen skadas av ridning eller travträning.
Om ridningen orsakar stor skada kan markägaren få tillstånd av kommunen att sätta upp en skylt som förbjuder ridning. I tätbebyggt område kan kommunen reglera ridning.
Sommartid frågar många var kommunens hundbad finns och var hästar får bada. Svaret är att hundar och hästar får bada vid alla stränder där det inte är uttryckligen förbjudet, det vill säga allmänna badplatser. Det finns inga särskilda ”hundbad” eller "hästbad" i kommunen.
Du får inte ta med hund eller häst till en allmän badplats sommartid (15 maj - 15 september). Men om du lägger dig utanför badplatsområdet får hunden vara med. Och om hunden hålls kopplad får du och hunden passera över mark som ingår i badplatsområdet, men självklart måste du visa hänsyn till badgästerna.
De exakta gränserna för badplatserna anges i de lokala ordningsföreskrifterna.
Av hänsyn till strandvegetationen är hästar inte heller tillåtna på klitterna där sådana förekommer, till exempel vid Farhultsbaden och Svanebäck.
Det finns många olika hot mot pollinering. Det kan handla om förändrad markanvändning med tätare skogar, färre blomrika miljöer, färre marker med öppen sand, mindre död ved, färre våtmarker samt användandet av växtskyddsmedel och insekticider.
En miljö som minskat särskilt mycket är blomrika ängs- och hagmarker. Traditionella brukningsmetoder har bytts ut mot mer rationella, vilket medfört en omvälvande förändring i landskapet. Stora arealer som var gräsmark på 1800-talet hävdas inte längre, eller brukas som skogsmark. Många tidigare blomrika ängar odlas som åker. Förutom att arealer med traditionell gräsmarksflora är små så har avstånden för pollinatörer ofta blivit för stora. Många växter är isolerade i landskapet.
Även en stor andel av de pollinerande insekterna är hotade. Bland vildbin, som är den allra viktigaste gruppen pollinatörer, finns en tredjedel av arterna med på den nationella rödlistan. Bland fjärilar och blomflugor är andelen något lägre, men för blomflugor är kunskapsläget bristfälligt.
Läs mer i Länsstyrelsens broschyr "Gynna vilda pollinatörer - åtgärder på ridanläggningar" under Relaterade dokument.